DÖM ALDRIG

Jag har sedan barnsben fått höra att jag har attityd. Attityd. Attityd. Attityd. Kaxighet. Tuff. Stenhård yta. Vågar stå för vad jag tycker. Åsiktsmaskin. Stenhård blick. Mordiska ögon när jag blir rasande. Svarta ögon när någon gör en vän, en familjemedlem illa. Att jag är iskall ibland. Att jag är hjärtlös. (Ja, den har jag hört x antal gånger). Att jag inte har något konsekvenstänkande osv osv osv. Men när jag flippar så flippar jag bigtime. Det svartnar för ögonen och jag förvandlas till en bulldozer och river allt i min väg. I både ord och handling. 

Jag blir sällan ledsen. Jag gråter i princip ALDRIG framför folk. Fåtal människor har sett mig gråta. När tårarna väl kommer, då beror det på att jag är trasig, något riktigt jobbigt händer eller man pratar om något riiiiktigt tufft som gör att tårkanalerna vill rensas en aning. Jag hatar att visa mig svag. Hatar att visa känslor. Hatar att gråta. Gör det gärna i ensamhet, när ingen ser eller hör. Glömmer aldrig en patient som en gång sa: "Jag ser att det är något, du är ledsen". Jag pratade bort det. Men när hon stängde dörren, kramade om mig och sa: "Ingen kommer in, härinne kan du gråta. Gråt hos mig. Jag säger inget till någon". Då brast det totalt. Jag grät som aldrig förr. Den patienten lever inte idag. Henne glömmer jag aldrig. Mer kan jag inte berätta pga min tystnadsplikt.
 
Jag har mina anledningar till att vara som jag är. Jag är som jag är på grund av diverse saker. Pga vissa människor. Pga vissa händelser i livet. Pga vissa minnen. Pga en delvis horribel, hemsk och orättvis barndom. Om ni bara visste allt så hade ni aldrig dömt mig. Döm aldrig andra människor förrän ni har all fakta på ert bord. När ni vet sanningen bakom fasaden. När ni vet allt in i minsta detalj, då kanske vi kan snacka. 
 
Jag har sett hemska saker. Jag har upplevt värre. Hört saker. Varit med om saker ingen ska behöva vara med om. Jag har velat dö. Många gånger. Men aldrig någonsin skadat min kropp. Jag har hatat. Älskat. Vågat säga ifrån. Jag har räddat liv. Jag har sett liv avslutas. Sett blod, blåslagna ansikten, misshandel. Dragna vapen. Poliser. Glas som gått i kras så jag vaknat med hjärtat i halsgropen. Psykologer. FLERA psykologer. Sett orättvisa. Upplevt orättvisa. Bevarat hemska hemligheter. Rättegångar. Sett äckliga svin gå fria. Svin som förtjänar att kasteras levande med en slö jävla kniv eller ett nackskott. Om ni bara visste. Om ni hade upplevt en bråkdel av vad jag upplevt och varit med om, tro mig. Då hade ni också haft ett extra jävla lager skinn på näsan. Jag kan vara riktigt rapp i käften. Jag har även lärt mig från start att tiga i vissa lägen. Håller jag inte käften nu så kommer det göra ont. Jag har lärt mig att hålla käften när jag verkligen måste. Mitt liv har aldrig varit en dans på rosor. Jag har haft taggarna mot mig. Gått på dom. Stuckit mig på dom. Ont har det gjort många gånger att vara jag. Jag har vuxit. Jag har tagit till mig saker. Jag har lärt mig saker. Jag har vågat saker nu som jag förr aldrig skulle våga. Jag har lärt mig att aldrig döma andra. 
 
INNAN DU DÖMER MIG, GÅ EN MIL I MINA SKOR. Du hade inte klarat en meter.  
Peace! 
/Sofia

Kommentera här: