EN FÖRÄLDERS VÄRSTA MARDRÖM

Det hände en sak när Saga var 3 månader, den 9 juni 2016, alltså i somras. Idag är hon 10 månader, och inte förrän nu känner jag att jag har kraft och mod att dela med mig av en förälders värsta mardröm. 
 


Den 9 juni, när jag sitter i soffan med lilla Saga i babygymmet, blir jag SÅ glad när hon precis "upptäckt" sina fötter, så jag plockar fram mobilen, knäpper en bild på när hon för första gången håller i sina små fossingar, och skickar iväg bild och sms till Patrik. När jag skickar iväg smset (tar ju inte så lång tid att skriva ett sms och skicka iväg), så lägger jag ifrån mig mobilen och tittar på Saga. Jag tittar nu på en liten tös som är HELT blå, uppspärrade ögon stora som golfbollar, vitt skum rinner i mungipan (nej det var inte mat), och i samma sekund stänger hon ögon och börjar krampa. HELA kroppen skakar på henne. Jag lyfter upp henne fort och upptäcker hur slapp hon blir, blundar fortfarande, är helt blå/vit, och i denna stund upptäcker jag det som absolut inte får hända - Saga andas inte! Jag hör mig själv säga tyst i huvudet att nu handlar det om SEKUNDER! Nu handlar det ordagrant om liv och död. Agera fort som fan, men samtidigt lugnt och sansat för att inte göra misstag. Jag skakar, jag gråter och skriker, skriker, skriker rätt ut i ren panik. SAGA!! HON DÖR!! HALLÅÅÅ HALLÅÅ HJÄLP NÅGON!!??, skriker jag i min ensamhet. 
 
Jag tar ett djupt andetag (en lugn röst inom mig säger att jag måste lugna ner mig för att rädda Saga), plockar fram mobilen som ligger bredvid mig, skakar i händerna och lyckas knappa in 112. Jag sätter på högtalaren. Under tiden lägger jag henne i knät, vänder henne neråt och dunkar allt jag orkar i ryggen om något kommit ner i luftvägarna. Nu ställs det frågor i hiskerlig fart av kvinnan på larmcentralen. "Andas hon, tittar hon, rör hon sig, har hon fin färg, hostar hon, gråter hon? osv". När mina svar enbart är nej, så får jag det svar jag visste att jag skulle få. "PÅBÖRJA HJÄRT-/LUNGRÄDDNING!". Jag slänger mig nu upp från soffan, och SOS-operatören säger: "Lägg henne på ett bord, där underlaget är hårt". Jag ordagrant dunkar ner henne på köksbordet, knuffar undan stolen och lyssnar på andning, kontrollerar bröstkorgens rörelser, men hör och ser inget. Jag påbörjar alltså nu hjärt-/lungräddning på mitt eget barn, på 3 månader. Min älskade lilla prinsessa!! Jag räknar kompressionerna ordentligt i huvudet, och hör även SOS-operatören räkna högt, jag håller ordentlig koll på inblåsen och får PANIK i kroppen för att ambulansen dröjer så jävla länge rent ut sagt (kändes som 2 timmar), men ambulansen var här på 9 minuter. Jag skrek "VAFAN ÄR AMBULANSEN?!", SOS-operatören svarar lugnt att den är påväg. Men för mig känns det som att det tagit timmar. Jag känner den hemska paniken i vartenda lilla cell i kroppen, kroppen skakar, svetten rinner, tårarna sprutar..
 
Sen efter några minuter släpper paniken en gnutta, när Saga börjar GALLSKRIKA och hosta för kung och fosterland. Då hör jag SOS-operatören säga: "Är det din dotter som skriker? Ta nu ett djupt andetag och se hur hon beter sig, för nu får hon luft i lungorna och kan andas. I samma sekund kommer Patrik hem från jobbet. Han hör att jag pratar i telefon med någon och börjar prata med mig, i ren frustration och alla tankar som cirkulerar i huvudet så skriker jag HÅLL KÄFTEN, jag pratar med SOS, ambulansen är påväg. Stackarn fattar såklart ingenting. Precis då kommer två ambulanssjuksköterskor inrusandes i vår lägenhet, tar Saga ur min famn och slänger upp henne på skötbordet. Nu kontrollerar dom andningen och hon får direkt syrgas, då syresättningen ligger på 63% (man ska syresätta sig såklart 100%).  

Jag bär ut Saga till ambulansen som står utanför, tillsammans med en av ambulansmännen. Utanför står två ambulanser, en "vanlig" och en akutbil. Jag vill inte släppa taget om henne! Jag vill bara hålla hårt i henne, pussa på henne och aldrig någonsin släppa taget. Men jag var tvungen att spänna fast henne på en iskall bår. Ambulanssjuksköterskan säger att nu ligger syresättningen på 100% och för att få henne trygg och lugn så kan du ge henne napp. Jag ger henne sin snuttis som hon haft sen hon föddes. (Den har hon än idag och kan inte sova utan). Jag släpper inte henne med blicken för en sekund. Vi är nu påväg till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Hon verkar hängig och trött, men jag gör allt för att hålla henne vaken. Jag vågar inte att hon somnar nu. 
 
Vi kommer in till sjukhuset och alla möjliga prover tas. Hon undersöks och nålar sticks in i henne lilla hud. Min lilla älskling är sååå duktig när hon blir stucken med alla dessa läskiga nålar. Inte ett ljud gör hon ifrån sig. Jag är stolt samtidigt som jag bara vill ta nålarna ifrån personalen och be dom dra åt helvete och sluta sticka mitt lilla barn. Men jag vet att det måste göras..
 
Vi får provsvaren. Dom visar ingenting. Vi frågar. Men svaren är hela tiden: "vi vet inte vad det kunde bero på, då proverna inte visar något negativt. Allt ser bra ut". Efter detta så har vi fått besöka specialistbarnmottagningar. Vi har fått göra EEG och EKG-undersökning på neurocentrum på Karolinska Sjukhuset. Vi har gått oroliga. Vi har legat sömnlösa. Vi har suttit och tittat på henne när hon sover. Hon är idag 10 månader och 10 dagar, ÄN IDAG ber vi varandra kolla till henne när hon ligger i vagnen eller sängen. Hela tiden måste vi titta till henne. För om nu inga prover visade något, om alla undersökningar varit felfria, vad berodde detta på? Tankarna är många. VAD hade jag gjort om jag stod i duschen?! Vad hade jag gjort om jag var i sovrummet och bäddade sängen? Tänk om detta kunde ha varit PSTD? (Plötslig spädbarnsdöd). Tänk om jag hade förlorat henne där och då? Tänk om jag satt på toa? Tänk om detta händer igen, när hon sover och jag tar en powernap på soffan? Tänk om, tänk om, tänk om... Min hjärna har gått i högvarv! Jag har blivit överbeskyddande. Inget ont får hända henne igen. Hon har haft det tufft så det räcker. Det räcker nu. 
 

 
Jag har fått höra att "sluta va så nojjig", när jag än idag petar på Saga när hon sover djupt, för att se så att hon andas. Jag bara måste göra det. Det är mitt barn, jag gör så om jag vill. Om jag mår bättre av att dubbelkolla, så låt mig. Låt mig vara överbeskyddande. Låt mig kittla henne under foten för att få en reaktion från henne. Låt mig lyfta på suffletten i vagnen för att se henne andas. Låt mig titta till henne en extra gång när hon sover i vagnen/sängen. Låt mig få vara så jävla nojjig. Jag kommer alltid vara det. 
 
 
 Åh lilla älskling, man ser hur tagen hon är i ambulansen. Blicken säger allt..
 
 
Söndergråten, med min lilla älskling i famnen.. Gråtit floder, och här sitter jag faktiskt med den värsta huvudvärken i världshistorien. Ni vet den tunga pulserande huvudvärken efter att man gråtit massor. 
 
 
 Saga på Neurocentrum på Karolinska Sjukhuset i Solna. EKG och EEG-undersökning. 
 
1 Josefin:

skriven

Självklart måste du få vara överbeskyddande efter en sådan händelse jag skulle vara det med! Fällde ett par tårar medans jag läste vad skönt att allt ändå verkar ha gått bra men vad jobbigt att inte veta vad som egentligen orsakade det.

Kommentera här: