DAGS ATT GÖRA SLUT

Dethär med vänner. Ett evigt livslångt förhållande, eller under en kortare period i livet? De flesta byter vänner genom åren, att ha kvar samma kompisar man hade under skoltiden är inte särskilt vanligt. Vanligtvis handlar det om att man helt enkelt glider ifrån varandra. Det kan t.ex bero på att man har utvecklats åt olika håll, eller att man befinner sig på olika platser i livet. Om en av er håller på att bilda familj medan den andra vill gå ut och ragga har ni kanske inte särskilt mycket gemensamt längre. Vilket är fullt förståeligt. Man vill inte som (i mitt fall) som tvåbarnmorsa hänga på krogen med massa fyllesvin, få öl utspillt på blusen (det räcker med bebisspya, snor och bajs från mina barn), eller trängas i nån bar med hundrafyrtio andra svettbomber. Ofcourse är det asnice att få slänga på partynyllet, nån fräsch ICKE-nedspydd outfit och få pimpla vin med sina icke-mammor till kompisar och få prata om annat än bajsblöjor, utvecklingsfaser, tvåårstrots etc etc.. Men det verkar inte alltid lika välkommet att bli bjuden på saker bara för att man råkar vara mamma. Mycket märkligt. Man är fortfarande samma person. Men icke sa Nicke. Man blir bortprioriterad. OFTA. 
 
Vänner växer inte på träd. ÄKTA vänner. Gamla-goa-vänner-med-minnen-i-bagaget vänner. Sånna vänner växer inte på träd. Man måste värdesätta sina relationer. Alla gör tyvärr inte det, och dom tror att man ska stå där med öppna armar när dom går igenom ett break up t.ex. Men ursäkta, vart fanns du när JAG behövde dig? Är det inte lika åt båda hållen? Alla blir besvikna ibland, men om samma kompis utsätter en för besvikelser om och om igen är det något att ta på allvar. Att ställa in en middag nån gång är väl inte det jag syftar på nu, utan mer att man gång på gång blir bortprioriterad, inte blir medbjuden på saker, sms blir inte besvarade även om man ser att personen varit aktiv på sociala medier, lögner om att personen gör en sak men på andras sociala medier avslöjas det att personen inte alls sitter hemma i tv-soffan med en kopp kaffe, utan hänger på en restaurang istället.
 
Ja, antingen säger man väl till att man börjat lessna på sin vän, eller så säger man "vi har tyvärr inget gemensamt längre, jag är i ett annat skede i livet och barn/bebisar/föräldrarskap intresserar inte mig. Vi borde ta en paus från vänskapen". DET hade jag hellre blivit gladare av att höra än att bli fucking totalignorerad! Men jag personligen hade aldrig sagt så. Jag VILL veta hur det går för mina vänner i livet, med plugget, barnen, karriären, kärlekslivet osv. Eller så kör man "the silent treatment" och låter precis ALLT rinna ut i sanden och ser hur lång tid det tar innan personen behagar att höra av sig och faktiskt vilja ses. Har jag erbjudit mig hundraåttio gånger via sms/samtal etc, så lägger jag faktiskt över bollen hos den andra. Då är det upp till den personen att ta tag i allt, för jag har tröttnat på att "tjata". Vill man inte umgås, men fan öppna truten och säg det då. Och alla dessa undanflykter, bortförklaringar och prioriteringar, så jävla kul att höra. Tycker hela denhär "uteslut dina mamma-vänner"-fenomen är allt för vanligt. För ofta är det exakt där skon klämmer. Vi har råkat bli föräldrar och tydligen inte lika roliga som förr. Hört i så många år av just mammor att dom varit med om detta och fått uppleva denhär typen av utanförskap. Känner ni igen det..? Summa kardemumma av denna klagomur - Det är okej att göra slut med sina vänner. Energitjuvar är så inte okej. 
 
(null)
 

Kommentera här: