FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE del 3

Nu kommer sista delen på min förlossningsberättelse! 
 
Del 3:
När Saga kom, så var hon helt blå och slapp. Det blev nu akut med att klippa navelsträngen och det gjorde Patrik. Och nu drog dom barnakut-larmet! Fick upp henne på bröstet någon sekund, sen tog dom henne ifrån mig direkt. Jag hann inte ens blinka i princip så var hon borta. Många barn SVÄLJER fostervatten, men Saga andades in förorenat fostervatten med avföring i som bildade en allvarlig infektion på lungorna. In på förlossningen rusar specialistläkare, barnläkare från neonatalavdelningen (avdelning för förtidigt födda eller sjuka barn). Saga är 8 dagar över tiden, så inte prematurbarn. 
 
Inne i akutrummet kopplas hon direkt upp med andningshjälp och dom ruskar liv i henne. Patrik står alltså där och fattar ingenting. Han kände sig i vägen stackarn och blir stel och stum, sätter sig ensam i en mörk korridor vid 02.00 på natten. Han vet ingenting. Han vet inte om Saga kommer överleva, eller om jag kommer överleva. En ängel till undersköterska sätter sig med honom och förklarar händelseförloppet. Han gråter och är såklart livrädd. 
 
När moderkakan ska lossna, så är det såklart ett "sår" i magen som på dom flesta "stängs", men mitt gjorde inte det. Min kropp pumpar nu ut blod. Och nu är det AKUT även inne hos mig. Så larmet går igen. In rusar människor från alla håll och kanter för att få stopp på blödningen. Jag kopplas upp med läkemedel som ska stoppa blödningen. Det enda jag minns är hur en stor kvinna ordagrant lägger sig över mig med hela sin kroppsvikt. Dom gjorde en såkallade "aortakompression". Aortan, den stora kroppspulsådern ska alltså pressas ner mot ryggraden. Ni förstår kanske att detta inte är så behagligt? Sen försvinner jag. Minns absolut ingenting. 
 
Flera timmar senare vaknar jag upp, vill duscha och äta. Och träffa Saga. Ingen sa nånting. Jag visste inte om hon levde, inte hur lång hon var, hur många fingrar/tår hon har - ingenting! Efter duschen undersökte dom mig. Jag sprack bara 1-2 cm. Syddes på två ställen med 3 stygn bara.
 
Nu ligger alltså Saga några våningar ner, på neonatalen. Uppkopplad till medicinsk utrustning med sladdar, slangar, nålar och katetrar i ven och artär rätt i än i naveln. Åh stackars älskade ängel vilken tuff start. Vi är hos henne så mycket vi kan. Pratar med läkare och sjuksköterskor dygnet runt.
 
Vi fick ett rum på ett annat ställe. Jag var nu förlamad i princip från midjan ner. Benen bar inte. Jag kunde inte röra benen på flera dagar och fick sitta i rullstol. Sakta men säkert tränade jag upp benen, på egen hand. Jag fick ingen som helst hjälp. Alla bara ryckte på axlarna och tyckte synd om mig. HJÄLP MIG DÅ!!! Varför? Vad händer? Flera dagar gick innan jag fick träffa läkare och sjukgymnast som konstaterade att mitt bäcken tog så mycket stryk, att benen inte bar längre. Jag var sjukskriven sen vecka 10, så hade problem med foglossning länge. Och förlossningen gjorde inte saken bättre. Då small det till i kroppen. Till detta rummet kom även vår älskade undersköterska. Jag hade skickat hem Patrik över dagen så han kunde vila. Hon satte sig hos mig och sa: "Jag förstår dig, det som hände var jobbigt och man får liksom gråta och vara ledsen. Du behöver inte vara stark längre." Med dom orden brast det totalt för mig och hon kramade om mig hårt. Jag grät som ett barn i hennes famn. Inte ofta jag gråter framför folk. 
 
Vi låg en vecka med Saga på neonatalen. Hon gör framsteg för varje dag som går, men får ett återfall med krampanfall när vi var på Pressbyrån. Jag hatade mig själv för att jag inte var där just då. Fan i helvete att mamma och pappa inte var hos dig, tänkte jag och ville bryta ihop framför alla. Men gråter ju som sagt inte framför folk. 
 
Vi blev flyttade till ett familjerum jag och Patrik för på förlossningen kunde vi inte vara kvar. Efter att allt såg bra ut med Saga och klartecken kom att vi slapp maskinerna, så fick vi in vår efterlängtade dotter till familjerummet där vi fick hålla om henne ordentligt för första gången. Den snälla undersköterskan som pratat med Patrik i korridoren var ett sånt jävla stöd för oss och hon kom innan sitt arbetspass på förlossningen ner till oss på neo & grattade oss och gav oss en present. Då kom tårarna igen. Hon sa: "Sofia, gråt bara. Du behöver det. Jag förstår." Jag grät floder och kände sån kärlek och tacksamhet. Vi lever!!! 
________________________________
 
Efter en tuff graviditet, förlossning och eftervård av både mig och Saga, så är jag så tacksam att vi båda överlevde! Att ens barn rycks bort från en direkt, är en känsla jag inte kan beskriva med ord. Någon tog mitt liv ifrån mig. Hon ÄR mitt liv. Idag mår Saga bra. Jag mår bra, med smärta i bäckenet vissa dagar. Jag kanske kan springa om 6 månader sa sjukgymnasten. 
 
Hoppas ni tyckte det var trevligt att läsa min berättelse. Skicka gärna en kommentar. Tack till alla som fanns där för oss. Tack för allt stöd. Ni är bäst!